Kent - mannen i den vita hatten(16 år senare)

En bänkrad i en rastlös sen april 

Jag tittar över axeln och ser dig blinka till 

Jag kan få dig när du vill 

En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång 

Och du & jag håller andan och håller händer i språnget 

Det är inte så långt hem 


Än fanns det tusentals tårar kvar 

Och de var dina att ge vem som helst 

Äntligen 

De är de dyrbaraste smycken du har 

Så be aldrig om ursäkt igen 

Äntligen 

Passerar vi deras gränser







Minns du vår blodsed, våran lag 

Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad 

Jag minns allt som naglarna mot glas 

Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt 

Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns 

Att det är långt hem 


Snart finns det inga tårar kvar 

De var våra att ge vem som helst

Antligen 

De är de dyrbaraste smycken vi har 

Så be aldrig om ursäkt igen 

Äntligen 

Sätter du själv dina gränser 







Den där pojken jag aldrig kände 

Som gick på gator jag aldrig såg 

Och tänkte tankar jag aldrig tänkte 

Under ett tunt och flygigt hår 

Och alla känslor slog och sprängde 

Hela vardagen full med hål 

I en tid då inget hände 

I en stad som alltid sov 

Men älskling, vi var alla en gång små 

Ja, vi var alla en gång små

Ja, vi var alla en gång små




Jag kastar stenar i mitt glshus 

Jag kastar pil i min kuvös 

Och så odlar jag min rädsla 

Ja, jag sår ständigt nya frön 

Och i mitt växthus är jag säker 

Där växer avund klar och grön 

Jag är livrädd för att leva 

Och jag är dödsrädd för att dö 

Men älskling, vi ska alla en gång dö 

Ja, vi ska alla en gång dö

Ja, vi ska alla en gång dö


Vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö